Kyrkan lever i kris, det har den alltid gjort. Den blir aldrig färdigt byggd, aldrig klar med sitt uppdrag, aldrig perfekt, men det är som det ska. Kyrkan är alltid på hälft, ett ”styckverk”, men samtidigt är den dynamisk, i rörelse, alltid på väg.
Kyrkorna och samfunden inom FS, frikyrkorna, var från början rörelser, väckelserörelser. De rörde upp stämningarna och rörde till det för folkkyrka och myndighet. De utmanade det etablerade och visade på andra, ibland till och med roligare, sätt att vara kristen och kyrka. Frikyrkorna var pionjärer på många områden. De byggde ombonade, uppvärmda kapell, ordnade sommarläger för barn och unga, arrangerade väckelsemöten i tält, och var aktiva inom missionen. Den uttalade tron blev en del av det dagliga livet. Bekännelse och handling förenades. Frivillighet och engagemang blev honnörsord.
Men det som frikyrkorna kanske trodde skulle bli ett sprinterlopp i väntan på Jesu tillkommelse har utvecklats till ett maratonlopp. Inför ett långlopp gäller det att fördela krafterna rätt och se till att det finns tillräckligt med saftkontroller. Man kan inte bara rusa iväg allt vad tygen håller och sen andfådd tvingas sakta in och sedan titta på när de som fördelat krafterna bättre kör förbi.
Idag har frikyrkorna blivit mer etablerade samtidigt som statskyrkosystemet avskaffats, en ny, mera jämlik religionsfrihetslag, har trätt i kraft och skillnaden mellan så kallade kyrkliga och frikyrkliga utmaningar har blivit mindre. Det ekumeniska arbetet, både lokalt och nationellt har hjälpt oss att se varandra som systrar och bröder i Jesus Kristus, med både likheter och olikheter. När vi erkänner varandra som kristna kan vi också be och bekänna tillsammans.
I Sverige debatteras just nu frikyrkans kris. Som om det bara är frikyrkan som som står inför utmaningar. Som om inte också frikyrkan innebär mångfald i gudstjänstliv och uttryckssätt. För att inte tala om att ordet frikyrka för länge sedan mist mycket av sin ursprungliga betydelse. Med detta inte sagt att inte också frikyrkan skulle uppleva kris. Det har den alltid gjort, den uppstod mitt i en kris, men dess kris är inte skild från kyrkan i stort.
Den fria relationen till staten är inte längre kännetecknande för enbart frikyrkorna efter att statskyrkosystemet avskaffats. Frikyrkorna har blivit etablerade, de får statsbidrag och de har vigselrätt, vilket gör pastorerna till statliga tjänstemän i vigselsituationen. FS är idag nära knutet till Utrikesministeriet och fördelar miljoner i statliga euron till biståndsprojekt i olika länder.
Frikyrkorna står för frivilligt medlemskap. Det frivilliga medlemskapet var ett profetiskt ställningstagande mot ett förvärldsligat kyrkligt etablissemang, men när den kyrkliga enhetskulturen inte längre existerar riskerar också frivilligheten bli en del av det sekulära kravet på privat autonomi: ”Jag väljer själv, ingen har rätt att välja för mig.”
”I kyrkostaten krävde det övertygelse att vara ateist eller anabaptist, men i dagens värld är det inte alltid lätt att se skillnad på ateister och anabaptister”, analyserar teologen Stanley Hauerwas på sitt kännspaka och utmanande sätt. Därför är det, menar finlandssvenske teologen Patrik Hagman, livsnödvändigt för kyrkan att betonad gemenskapens praktik. Gudstjänsten är enligt Hagman en ”gemenskapsmaskin”.
I församlingen fostras vi att tillsammans lära känna herren Jesus Kristus, och leva våra liv i gemenskap med varandra, kvinnor som män, unga som gamla, finländare som invandrare. Att tro rätt är inte lätt, inte heller är det tillräckligt. Kyrkans och församlingens uppdrag är inte bara att döpa och lära, utan att i det dagliga livet leva enligt de befallningar som Jesus gett sina lärjungar. Jesu främsta befallning är att vi ska älska varandra. Ibland kan vi behöva omskriva kärleken som respekt, omsorg, samvaro eller gemenskap. Genom sin gemenskapsskapande praktik kan kyrkan förhindra att tron bara reduceras till en idé bland många.
Kyrkan bekänner sin tro på en treenig Gud; Fader, Son, Ande, en Gud som inom sig är den fullkomliga gemenskapen. Eftersom Gud kallar sitt folk till gemenskap med sig och är det församlingens uppdrag att gestalta denna gemenskap. För att kunna göra det behöver vi inga budgeter eller färdiga handlingsprogram. Det kan räcka med att vi ser och lär känna vår nästa för att något av Guds rike ska börja synas.
Shane Claiborne skriver i sin bok Den oemotståndliga revolutionen (Cordia 2007): ”Den största tragedin är inte att rika inte bryr sig om de fattiga, utan att de rika inte känner fattiga. Men fattiga känner inte heller rika.”
Främjar vår förkunnelse, gemenskapsskapande församling? Leder vår undervisning till att vi vill lära känna våra medmänniskor? Leder vår verksamhet till ett gemenskapsskapande liv?
Werner Jeanrond skriver i Rum för teologisk spänning (Åbo Akademis förlag, 2011): ”Kyrkan är inte Guds rike; snarare förkunnar och firar kyrkan den goda nyheten om att Guds rike är på väg att träda fram och delar detta budskap med andra människor. Genom sin kärlekspraxis i bön, gudstjänst, liturgi, tystnad, kontemplation, sakrament, utbildning och diakoni bidrar kyrkan också till att Guds kärleksrike upprättas här och nu… Om Gud älskar den här världen måste det som vi säger om Guds rike också handla om sådant som miljö, ekonomi, kommunikation, kultur, rättvisa, jämställdhet, samhälle och politik och allt detta i ett globalt och interreligiöst perspektiv.”
Som finlandssvenska frikyrkor har vi olika traditioner, betoningar och perspektiv. Men den mångfald vi representerar hålls samman genom enheten i Jesus Kristus. Vi delar bekännelsen, vi ber och bekänner tillsammans. Vi delar uppdraget, vi vandrar tillsammans.
Också för de finlandssvenska frikyrkorna gäller det afrikanska ordspråket: ”Den som vill gå snabbt går ensam, de som vill gå långt vandrar tillsammans.” Jag är övertygad om att Gud kallar oss som finlandssvenska frikyrkor att gå långt – tillsammans.
Jani