Finlandssvensk frikyrklighet är en liten kristen minoritet globalt sett. Vi är en brokig skara kristna och inte alls så lika som man skulle tro. Det finns tydliga skillnader och olikheter både mellan samfunden och inom samfunden. Grovt taget är till exempel baptister och metodister mera medvetna om sin tradition och teologi, medan missionskyrkan och pingströrelsen är mera känsliga för andliga trender. Detta som ett konstaterande, inte som en värdering. Dessutom uppvisar enskilda församlingar många olika andliga kulturer oberoende av samfundstillhörighet.
Församlingens mångfald är en rikedom som avspeglar den treeniga Gud vi bekänner oss till. Därför finns det ingen anledning att vara rädd för det annorlunda. Ingen anledning att (medvetet eller omedvetet) gradera en viss religiös kultur eller ett speciellt beteendemönster som andligare än ett annat. Det finns knappast ett enda riktigt sätt att be eller fira gudstjänst. Det ekumeniska synsättet “enhet i mångfalden”, hjälper oss att välkomna varandra och säga “så här gör vi hos oss, välkommen med” istället för att (med ord eller attityder) säga “så här borde du också vara för att duga”.
Om vi med tidigare frikyrkokonferenser försökt hitta en minsta gemensam nämnare att samlas kring kommer frikyrkodagarna 2015, om de ordnas, troligen att präglas av mångfald, gemenskap och gudstjänst i ännu högre utsträckning än tidigare. FS:s styrelse diskuterade frågan på sitt senaste möte, nu är det upp till medlemssamfunden att ta ställning till saken.
Jani