Som blind i Thailand kunde Somchay vänta sig ett liv med många utmaningar. Men till andras förundran klarar han sig idag på egen hand tack vare den hjälp han fått.
Att vara född med ett funktionshinder är en utmaning för de flesta i vilket land som helst, men svårare i en del länder än andra. Att bo i en bergsby utan några som helst bekvämligheter i Thailands bergsbygder kan göra vardagen svår att klara av för en handikappad. Det finns inte heller många möjligheter till skolgång, för trots att det kanske finns en skola i byn, kanske skolan inte tar emot handikappade och fast den skulle göra det, behöver den handikappade ha någon som för och hämtar från skolan och hjälper honom under dagens lopp.
Sommaren 2001 startade ett bybaserade rehabiliteringsprojektet för handikappade efter en omfattande kartläggning av behovet. Vid ett av besöken träffade teamet en blind ung man, Somchay Paesalakjit. Somchay kommer från en fattig karenby, Pönoide i nordvästra Thailand. Han är den andre i ordningen av fem syskon. Hans mor dog när den yngsta var bara ett år. Det var inte lätt för familjen att klara sig utan mor i huset. Att sköta de fem barnen ensam var en ännu större utmaning för fadern eftersom Somchay blev blind redan som liten, om det då berodde på A-vitaminbrist eller en ögoninfektion är oklart.
– Jag har ett vagt minne av att jag såg som riktigt liten, berättar Somchay över telefon.
Jag frågar Somchay hur det kommer sig att han kan tala thai då han inte haft möjlighet att gå i skola. Hans modersmål är ju pwokaren.
– När jag ca 10 år gammal fick jag flytta in hos en bylärare och följde med henne till skolan och lärde mig thai på det sättet. Jag bodde hos henne i flera år.
Somchay tar sig fram i byn med hjälp av en bambupåle.
– Jag känner till byn så det går bra att klara sig där förklarar han som en självklarhet.
För 10 år sedan, då Somchay kanske var 18 år, kom personal från CBRP, dvs. det då nystartade projektet för personer med funktionshinder, för att se om det fanns handikappade som behövde hjälp i byn. Somchay fick nu chansen att åka på kurs för att lära sig traditionell thaimassage i Sarapi i Chiangmaiprovinsen. Efter avslutad träning kunde han börja arbeta som massör, vilket betydde mycket för hans egen och familjens försörjning. Han som varit beroende av andra kunde nu börja bidra till familjens uppehälle. Idag arbetar han som massör i Pathaya sydost om Bangkok där han först jobbade i några år. Det går bra för honom. Förutom att arbeta som massör, läser han på ett vuxeninstitut i Bangkok.
– Jag klarar mig helt själv, lagar mat, städar och tvättar. Att resa är inget problem. Ingen har utnyttjat min blindhet, stulit eller gjort mig något utan jag får alltid hjälp om jag behöver fråga mig fram.
Ibland gör Somchay den över 1000 km långa resan för att besöka hembyn, och varje gång byborna ser honom, förundras de. När han fram till 18-årsålderna bodde där blind och begränsad i vad han kunde göra, trodde man att så skulle det förbli, och nu ser de en ung man som trots sin blindhet kan komma och gå som han vill, klarar sig själv och kan t.o.m. hjälpa sin far och sina syskon med försörjningen. Det är uppmuntrande också för andra i samma situation.
Att hjälpa en enda människa kan tyckas som en liten insats, men när vi ser kringeffekterna av hjälpen Somchay fick, kan vi inte annat än inspireras och tacka Gud att vi på olika sätt kan få vara med och bidra till en bättre framtid också för åsidosatta och annars bortglömda och ibland undangömda människor.
Text: Marianne Liljeström