Trots att vi inte längre har ett utpräglat statskyrkosystem i Finland är det fortfarande många som felaktigt använder ordet statskyrka om den lutherska folkkyrkan. Det här är missvisande, särskilt som den frihet och självbestämmanderätt som kyrkan har i förhållande till staten har gett den ökad trovärdighet bland övriga religionssmfund och hos medborgarna överlag.
Orsakerna till att många fortfarande använder ordet ”statskyrka” är säkert flera. Det kan bero på att Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som enda religionssamfund nämns i grundlagen, att kyrkan upprätthåller allmänna begravningsplatser, att riksmötet öppnas med en gudstjänst i Helsingfors domkyrka, eller av den enkla orsaken att den som majoritetskyrka har en stor synlighet i samhället.
En sak som förtjänar att lyftas fram här är det nära sambandet mellan kyrka och försvarsmakt. Det är här som relationerna mellan kyrkan och statsmakten är som intimast idag. Detta har givetvis sina historiska orsaker. Ett exempel är fältbiskopen (tidigare ”krigsprost”), ett ”ämbete” som president Ryti inrättade på begäran av marskalk Mannerheim under fortsättningskrigets anfallsskede 1941. Fältbiskopen som inte är biskop i egentlig mening, leder det andliga, själavårdande arbetet i armén.
Ett annat exempel är uppbådsförfarandet. Fortfarande är det mera regel än undantag att militäruppbåd hålls i församlingarnas lokaliteter. Ett tredje exempel är att faneden, soldatens lojalitetsförsäkran till nationens militärmakt ännu ofta svärs i kyrkan. Ett fjärde exempel är marskalkens dagorder som finns på synlig plats i de lutherska kyrkorna. Dagordern knyter på ett starkt och emotionellt sätt kyrkan till staten och försvaret genom att påminna om de uppoffringar Finlands folk gjorde under krigstid.
Det är med andra ord lätt att se varför den lutherska kyrkan fortfarande betraktas som statskyrka av många. När nu kyrkan inte längre vill upplevas som statskyrka kunde den också ta konsekvenserna och som ett första steg ifrågasätta symbiosen med den statliga armén. Sedan borde diskussionen inledas om kyrkans skiljande från försvarsmakten. Inte för försvarsmaktens skull i första hand, den kanske behöver kyrkans legitimation, men för kyrkans trovärdighets skull som fredsvittne.
Jani