Årets Nobelpris för fred gick till OPCW, en organisation som jobbar för att FN:s konvention mot kemiska vapen efterlevs. Pristagaren är aktuell med tanke på att kemiska vapen använts i kriget i Syrien. Men det betyder förstås inte att konventionella vapen plötsligt skulle ha blivit humanare.
Av alla Nobelpris som delas ut den här tiden på året är nog fredspriset det viktigaste. Fredspriset påminner oss om att en bestående och rättvis fred ännu är bara är en dröm för många. Priset blir en årlig utmaning alltså, att tillsammans göra världen till en tryggare plats.
Enligt stadgarna ges priset till någon som ”har gjort mänskligheten den största nyttan” eller till någon som ”verkat…för folkens förbrödrande..eller…för avskaffande eller minskning av …arméer…
Man kan undra om priset längre fyller någon funktion. Men oberoende av vem som får det är det viktigt att fredspriset skapar diskussion. Den avslöjar hur vi definierar fred och vilka frågor som är viktiga för freden just nu.
Personer som avslöjat krigsförbrytelser eller att stater spionerar på sina medborgare via internet nämndes i förhandsspekulationerna. Det visar att många anser att sanning är en del av freden. Fred kan bara byggas på sannhet, dialog och förtroende.
Vad är då fred? I sin nya bok Fred är vägen till fred talar förra svenska ärkebiskopen KG Hammar om den lilla freden och den stora freden. Den lilla freden är frånvaro av krig och dödande. Den stora freden är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd.
Enligt Jean Zaru, kristen palestinsk ickevåldsaktivist är fred en aktiv, pågående handling när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, stater, religioner och folk.
Där den lilla freden skapats med militärt våld och framtvingade fredsavtal är det ännu ofta långt till den stora freden, där människor litar på varandra och resurserna används till att bygga upp samhället.
Hur skapar vi fred? Jo, genom att tänka, tala och handla fredligt. I smått och stort. Att handla fredligt leder på sikt till fred. När vi sår fred så får vi också skörda fred.
En långsiktigt och verklig fred nås inte genom våld och vapenmakt. Och här håller det långsamt på att ske en förändring, en tyngdpunktsförskjutning från militärt till civilt fredsbevarande.
Aktuella undersökningar visar att obeväpnade fredsarbetare i konfliktområden har större chanser att medverka till en bestående fred än beväpnade fredsbevarare. Själv drömmer jag om den dag då våra ungdomar kan välja en utbildning i icke-våld och tjänstgöra i aktivt civilt fredsbevarande som ett alternativ till militärtjänstgöringen.
Kyrkornas ekumeniska ansvarsvecka som i år lyfter fram vapenhandeln som det största hotet mot freden. Samtidigt som vapentillverkning är det mest onyttiga som finns, är handeln med vapen den mest lönsamma affärsverksamheten. Därför är FN:s nya vapenavtal en utmaning till vapenexporterande stater att hålla sig till reglerna och inte exportera vapen till konfliktområden, som till exempel Syrien. Samtidigt vet vi att en konflikt är vapenexportörernas guldgruva.
Kyrkorna har en del att ta igen när det gäller fredsarbete och fredsfostran. Tanken på det rättfärdiga kriget, som var tänkt att begränsa kriget, kan inte tillämpas längre. Därför har kyrkorna i världen börjat tala om den rättfärdiga freden, en fred som är så mycket mer än frånvaron av krig.
Konturerna av den rättfärdiga freden ser vi när människor erbjuds hälsa, sjukvård och utbildning i konfliktområden. Krig är det största hindret för ett samhälles utveckling. Därför måste alla parter i en konflikt inbjudas med i fredsarbetet. En förutsättning är dialog mellan ledare för olika religioner och etniska grupper i området, grupper som ofta ignorerats i de officiella fredssamtalen. Fred kan bara bygga på förtroende och förtroende tar tid att bygga upp. Men Fred är vägen till fred.
Pastor Martin Luther King som fick Nobels fredspris 1964 så ungefär så här: ”Vi måste använda vårt förstånd till att lika aktivt planera för fred som vi har gjort det för krig.” Den insikten och uppmaningen är lika aktuell idag. Inte bara för politiker, beslutsfattare eller de så kallade andra, utan för oss, du och jag, just nu.
Jani