Självständighetsdagen är en speciell dag. Litet som julafton, men med blåvita band istället för rödgröna julrosor. Det är medaljer och hedersbetygelser och tack för lång och trogen tjänst. Osynliga kämpar lyfts fram och får ett erkännande, en vit ros, ett gyllene kors. Nationen Finland firar. Inte galet högljutt med fyrverkerier och karnevaler, utan med den stilla värdighet som det anstår oss finländare.
Samtidigt känns dagen närmast som en synkretistisk högtid. Det gör mig djupt sorgsen när jag ser hur religion och patriotism blandas så att man inte vet var det ena börjar och det andra slutar. Sammanblandningen förvirrar, oroar. Att det går så lätt att blanda. Nästan så det inte märks.
Liknande fenomen finns förstås på andra håll, men i vårt land är det ändå litet speciellt, tycker vi. Vi har ju Kriget. Denna mörka skugga som faller över självständighetsdagen. Kriget har präglat både kyrka och samhälle med sådant allvar och värdighet att det förtar glädjen över freden och Befriaren.
”Era gudstjänster liknar begravningar”, konstaterar en afrikansk invandrare. Han har givetvis rätt ur sitt perspektiv. Under kriget hölls otaliga begravningar och kanske präglar det fortfarande våra gudstjänster. Under kriget behövdes kyrkan för att ta hand om de stupade soldaterna. Ibland var prästernas retorik mera nationalistism än evangelium. Så det kunde bli svårt att skilja på kyrka och armé. En förvirrande och oroande sammanblandning.
Banden mellan kyrka och armé är fortfarande starka. Det är förståeligt men också riskabelt.
Det gör det möjligt för fältbiskopen att mixtra med kärleksbudet, göra Jesus till fältherre, lärjungen till soldat till martyr: ”Soldaten är beredd att ge sitt liv för andra. Därför grundar sig landets försvar på nästankärleken. Före han dog, sade Jesus: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh. 15:13). I värsta fall är det också soldatens väg” (ur fältbiskopens installationspredikan 9.12.2012).
Är det därför som militärpräster, utan att bli motsagda, kan säga: ”I armen lär vi oss att försvara, inte att döda”? Liksom när läkaren kallar dödandet av det lilla fostret för ”en avbruten graviditet”.
Språket skapar nya referensramar. Gränser överskrids och roller byts ut. Vem är egentligen vår nästa? Förlitar vi oss mera på vapen än på Guds omsorg? Och hur blev det med Jesus uppmaning om att ”älska era fiender”?
Arméns synlighet i kyrkliga sammanhang är frapperande och rätt unik för vårt land, säger fredsforskare. Särskilt oroande är det när armén släpps in i kyrkliga lokaler för uppbåd, faned eller deltar i kristna ungdomsevenemang. Ett regemente blandas ihop med ett annat. Gratis reklam för armén. Sammanblandningen igen. Som gör att Jesus fredsbudskap blir mera retorik än praktik.
Att ge kejsaren sitt och Gud sitt är ingen dum idé. Då visar vi respekt och vördnad för dem som stridit och lidit. Då tackar vi Gud för freden och ber om kraft och mod att jobba för den varje dag. Då får armén sköta rekryteringen utan kyrkans hjälp. Då är kyrkan självständig och fri att förkunna och bygga fred i alla situationer. Fred är vägen till fred. Hur svårt kan det vara?
Till sist några tankar som hjälpt mig att reflektera över hur vi som kyrka och enskilda kristna kan följa efter Jesus Kristus med fredens evangelium som väg och mål.
En teologi som inte främst är ägnad åt att stöda ett kristet nationsbygge eller en utökad kyrklig imperialism, utan åt att utforska olika livsstilar som speglar Kristi efterföljelse i dagens värld, måste fokusera på att bygga förtroende, utveckla en fredskultur, betona våldsfri konfliktlösning och en modig sårbarhet. En sådan teologi kommer att hitta en stadig grund i Jesu Kristi liv, hans förkunnelse och prioriteringar, och i en icke-våldstolkning av hans död på korset. En sådan tolkning av försoningen handlar inte främst om hur Guds tänkesätt förändras genom densamma utan om hur Guds oföränderliga kärlek kan förändra våra liv, prioriteringar och tänkesätt. – KG Hammar
Jani