Vad kännetecknar en kristen? Vad är identitetsskapande och meningsbärande för en troende? Vad gör kyrkan till kyrka? Hur märks det att man är kristen?
När lutherska skolelever hälsar på i baptistkyrkan och frågar mig om olikheter mellan baptister och lutheraner vill de veta vad baptister tror. När tro och religion diskuteras i medierna finns det många som tycker att det är konstigt att någon kan tro på Gud som inte syns. När Svenska kyrkans nyvalda ärkebiskop intervjuas vill alla veta vad hon tror på. Allt det här visar att kyrkan har lyckats förmedla vikten av att tro – och att tro rätt.
Trots detta visar gallupar och forskning att det i första hand är vad kyrkan gör – eller inte gör – som väcker tro, respekt och förtroende. Inte minst har påven Franciskus moraliska handlingskraft bidragit till detta. Så var det också i början. När människorna mötte de första kristna, såg deras inbördes kärlek och det goda som de gjorde blev de nyfikna, intresserade och berörda. Många valde att själva bli kristna.
Varför är då det kristna livet ofta så nedtonat? Kanske för att kyrkan många gånger betonar den rätta tron på bekostnad av livet, kanske för att den i reformationens ”tron allena” inte velat lyfta fram val, beslut, handlingar som kännetecken på en kristen. Ändå är Nya testamentet sprängfyllt med anvisningar och råd för hur en kristen förväntas leva sitt liv. Jakobs brev till och med dödförklarar en tro som inte samtidigt också är handling.
Och här börjar det brännas. I den individcentrerade kultur vi lever blir man sällan populär (möjligen kallad populist) om man har åsikter om en annans sätt att leva. När vi dessutom lyckats göra oss av med alla syndakataloger och när det finns religiösa grupper där ’rekommenderad livsstil’ blir ett maktmedel är det lätt att förstå att allt som ens litet påminner om pekpinnar framkallar allergiska reaktioner. Ändå är tro och liv, tanke och handling, bön och arbete intimt förknippade i den kristna bekännelsen och erfarenheten. Det finns alltså goda skäl, hur problematiskt och utmanande det än kan vara, att mer och mer börja se handlingen som en del av och ett uttryck för kristen identitet.
Hundra år av organiserad ekumenisk samverkan har definitiv bekräftat att tro och liv hör ihop. Ekumeniska rörelsens två historiska huvudfåror betonade både tro (Faith and Order) och handling (Life and Work). Och i ärlighetens namn är det mera som förenar kristna idag, både när det gäller tro och handlingar, än vad som skiljer oss åt.
Jani