Helig är ett ord som ofta känns alltför heligt att använda till vardags. Lätt blir det så att vi förknippar känslan av det heliga till en stor katedral, en stark andlig närvaro eller en omvälvande naturupplevelse. Inget fel med det. Helighet förknippas med Gud, och Gud kan vi som bekant möta både i katedraler, i upplevelser och erfarenheter och i naturen.
Något ensidigt har helig dock uppfattats som något överjordiskt, oberörbart som inte får smutsas ner. Det är litet märkligt eftersom helig betyder att vara utvald till en speciell tjänst eller uppgift. Och när man jobbar så får man ofta smuts under naglarna.
Kyrkan har heliga handlingar som dop och nattvard. De uppfattas som nådens mötesplatser, där Gud ger och människan tar emot Guds nåd. Men varken nåden eller heligheten stannar eller får stanna i kyrkan. Gudstjänsten, liturgin, fortsätter i vardagen. Det är där nåden och det heliga behöver synas mer och mer.
Därför tror jag det är viktigt att utvidga begreppet heliga handlingar. Dopet och nattvarden är möten med Guds nåd och omsorg, platser och stunder när vi tar emot helande och förlåtelse. Men heliga handlingar är också allt det goda som kyrkan och varje troende gör som ärar Gud och tjänar vår nästa. Heliga handlingar är mer än moraliska handlingar även om de kan se likadana ut. Det vi gör blir mer än goda gärningar, heliga handlingar, när de görs som en fortsättning av Guds kärlek till oss.