I Guyana i Sydamerika är misären stor. Här understöder MKF ett flertal sociala projekt, som alla har som mål att göra tillvaron bättre för dem som har det svårt. ”Det är värt att fortsätta stöda det som för en fattig människa idag är misär, men som i morgon kan förvandlas till hopp och möjligheter” skriver MKF:s t.f. biståndsledare Bjarne Rönnqvist, som nyligen besökte de olika projekten på plats.
Nyhetsartikeln jag läser vid Gatwick flygplats i London, på väg till Guyana, får mig att rycka till. Den berättar om att det varit en dödsskjutning på Cooper Street i
Albouystown, som är det fattiga området i huvudstaden Georgetown. Händelsen som sådan är väl ingen ovanlig nyhet i en storstad, men Cooper Street är en kort gatsträcka där en av Full Gospel Fellowships (FGF) omkring 200församlingar finns, liksom Albouystown Tecnical Center (ATC) som är ett av MKF:s biståndsprojekt i Guyana. Det är dit barnläkaren och biståndsvolontären Ture Huhtamäki och jag är på väg för att se över MKF:s biståndsprojekt.
Guyana News skriver att en bil kom rusande längs med gatan och sköt kallblodigt två skott mot tre män som stod och samtalade. Lloyd Bourne, 27 år och tvåbarnsfar, blev prickad i bröstet av de båda skotten. När vi väl är framme berättar vår projektkoordinator Karlene Williams att det var några män som lekt rysk roulett vid ingången till centret, vilket ledde till mannens död. Versionerna av det som hänt går isär, men det är sorgligt, hur det än är. Vi får också veta att dagen efter den händelsen var det på samma plats inbrott i huset mitt emot centret. En man blev bestulen på sina ägodelar, vilket också är sorgligt, för han var en fattig man. Vår andra projektkoordinator Kenneth White begrundar oss vid det här laget med ett leende, som om han undrar om vi kanske vill återvända till Finland igen!
Det är i de här förhållandena som församlingen Heavenly Light Church arbetar med att förverkliga sina visioner om att hjälpa de fattiga i det stökiga och inte helt ofarliga området. Och det gör man med besked…
Man märker lite av den spänning som finns i luften under söndagens gudstjänst. Efter ungefär två och en halv timmes lovsång och dans (som inleddes klockan 8 på morgonen) och en ungefär 40 minuter lång predikan av FGF-ledaren Elsworth Williams, eller ”the Apostle” som han kallas av församlingsfolket, stiger en slipad alert ung dam fram i talarstolen. Det syns tydligt att hon bär på något hon måste få berätta.
– Jag har ett speciellt meddelande jag vill ge er, inleder hon på sitt alltid lika glada och belevade sätt.Andrea London är ordförande i styrelsen för det sociala biståndsarbetet MKF bedriver i landet.– Idag vill jag berätta för er att UNDP, Förenta Nationernas avdelning i Guyana, haft en tävling där alla de över 300 frivilligorganisationerna i landet hade möjlighet att delta. Nu stiger både ljudnivån och frekvensen i hennes röst. – Och jag har glädjen att meddela er att det sociala arbete Heavenly Light Church bedriver i Albouystown och ATC – och nu är rösten uppe i falsett – har vunnit första pris i tävlingen!
Jubel och applåder fyller rummet medan hon stolt visar upp den kristallglittrande vackra awardstatyetten… och vad kan man annat vänta? Det är ju ett stort erkännande för alla som varit engagerade i församlingens sociala arbete. Man har idag börjat samarbete med polismyndigheterna och hälsovårdsministeriet. Polisen skickar personer till ATC som behöver själavård och stöd. Jippon ordnas kring hälsovård med information, vaccinationer och tandvårdskontroller med flera hundra besökare. Arbetet har blivit uppmärksammat i tidningar och TV. Efter mötet frågar jag Andrea hur mycket vi i Finland kan ta åt oss äran av priset, med tanke på vårt stöd till ATC, och hon delar generöst med sig och säger: ”utan ert stöd hade det här inte varit möjligt”. The apostle nickar instämmande.
ATC är bara ett av många projekt som MKF varit med och byggt i Guyana. De finns i indianreservatet Tapakuma, söderut i flodstaden Kwakwani, en hälsovårdsklinik i djungeldeltat Wakapoa, ett snickeri i djungelorådet Hauraruni och från nästa år står förortsstäderna Mocha-Arcadia och Haslington i tur att få stöd för varsitt socialt center. Alla dessa platser ska få besök av oss under vår resa.
Så drar vi vidare västerut. Först över floden Demeraras pontonbro, sedan följer en timmes båtfärd från Parika över den ännu bredare Esseqiuboflodens bruna vatten. De små träbåtarna håller nästan 30 knop med sina 150 hästkrafter i aktern.
– Som tur är ser man inte krokodilerna, slänger jag ur mig till Ture, för sådana finns.
– Det är ju ingen fara så länge vi hålls i båten, kontrar han. Bil igen, övernattning, ännu en timmes båtfärd i samma fart genom djungeldeltat på nya floder kryssande mellan mängder av kokosnötskal – då först är vi framme vid byn Wakapoa. MKF var med och byggde upp kliniken i byn 1997 och betalade en renovering av densamma 2010 som nu betjänar de cirka 2000 byborna.
Vi möts av en glad välkomstkommitté bestående av byns ledare Lloyd Perreira, pastor Boyan (uttalas Bajan) som blir lite road av att min fru kallas Majan, och vidare den unga sjukskötarvolonären Joseph Sheer från USA som ger två år av sitt liv till kliniken. Byledaren Lloyd visar sig vara en
klok man med vettiga visioner för byns befolkning. Samtalet är konst-ruktivt och Ture får berätta något om hur hälsovården i området kunde utvecklas. Alla lyssnar uppmärksamt, likaså klinikens båda blyga sjuksköterskor som nu dykt upp. De får själva fortsätta att berätta om läget på kliniken tills en tropisk regnskur tystar alla med ett enormt brus från det oisolerade plåttaket. När regnet upphör är det dags för en check av fastigheterna, som inte blir riktigt lika munter. Det mesta som uppdagades vid förra årets besök är ännu inte åtgärdat. Alltså, nytt åtgärdsprogram, nya finansieringsfunderingar och åtminstone solpanelanläggningen som ska hålla medicinkylen kall måste åtgärdas. Likaså köksbänken som myrorna ätit upp. Själva myrboet under takkanten invid köket är tack och lov borttaget, så något har ändå hänt, men allt förfaller fort om inte saker åtgärdas. Pastorn för Essequiboområdet Ray Bunbury som också är med på färden tar lite skamset emot listan på det som måste åtgärdas…
Varje plats MKF har varit med och gett projektstöd till i Guyana har sina möjlighet och svårigheter, men aposteln Williams budskap har nått fram till folket. – Vi kallar dem inte problem, vi kallar dem utmaningar, svarade han vid tillfälle på min problemfråga.
Ingen jag hör under resan berättar om problem, bara om utmaningar. Och sådana finns det gott om. Ekonomin i många av Latinamerikas länder växer, som exempelvis i Surinam, Peru och Brasilien där vi nu måste avsluta MKF:s biståndsprojekt. Men i Guyana finns fortfarande behov av stöd och utveckling för den fattiga befolkningen. Att bygga center med social verksamhet, själavård och yrkesinriktade kurser är väl investerade pengar för
att stöda folket, men är likväl förknippat med stora utmaningar i ett samhälle med många lågutbildade, mycket våld, kriminalitet och korruption som gör utvecklingen i landet långsam.
Det är dags att återvända till Finland. Mannen mittemot kyrkan som blev rånad, ligger på en bänk utanför sin dörr. Mina ögon fångar honom och han betraktar också mig. I mitt inre undrar jag vad han tänker och känner, om det som hände honom, om dödsskjutningen utanför hans hem. Är han rädd? Skulle han vilja flytta? Eller känner han tröst i att han är granne till en kyrka och att det stora huset han varje dag tittar på är ett center som är byggt just för sådana som honom? Vilket svaret än är så är det värt att fortsätta stöda det som för en fattig människa idag är misär, men som i morgon kan förvandlas till hopp och möjligheter.
Text och bilder: Bjarne Rönnqvist
För mer information om de sociala projekten i Guyana, klicka här