– För de här barnen är vuxna inget att lita på. Vårt uppdrag är att vinna deras förtroende, för att sedan kunna hjälpa dem, säger Victor Sarenge. Det är gatubarnen i Tanzanias huvudstad Dodoma det handlar om.
Om pappa slår, om du bor hos faster som själv har fyra barn, eller om mamma är ensamförsörjare och inte har råd med skoluniformen – då är det inte så självklart att livet blir så bra för en pojke eller flicka i Tanzania. Utmaningen är stor, men ett nystartat projekt i Dodoma ska återanpassa 250 av de mest utsatta barnen till ett normalt liv, både socialt och fysiskt.
Redan innan projektet hunnit komma igång på allvar har Victor Sarenge och Samwel Mabula identifierat 45 föräldralösa barn som kommer att få hjälp. 26 av dem kom på en enda dag.
Victor och Samwel tar mig ut till stadsdelen Swaswa i Dodoma. Inför besöket har balozi (byäldsten) samlat ihop alla de barn han vet att kan vara i behov av stöd.
Identifieringen av barnen går först och främst via stadens myndigher. Men ”djungeltrumman” är också effektiv.
De lottlösa fråntas också det de inte har
Swaswa hör till de områden där det byggs bostadshus i mängd. Stora tegelvillor blandas med majsåkrar. Bland allt detta finns de mindre husen och skjulen. En kvinna bor i ett relativt fint hus. Det ser bra ut. Men storyn är inte bra. Just nu får hon bo där på nåder, som husvakt. Huset har ägaren byggt för att få behålla tomten. När han får chans kommer han att hyra ut huset. Då åker hon ut, för hon kommer aldrig att ha råd att hyra.
Så här ser det ut överallt berättar Samwel och Victor. Byäldsten säger samma sak: De lottlösa är ofta ensamstående mammor med en hop barn, en del egna men ofta andras, barn som av olika orsaker blivit föräldralösa eller med föräldrar som skilt sig och övergett dem. De har inga rättigheter.
– För många av kvinnorna som söker hjälp är det så att de knappt har frukost att ge åt barnen. De får gå hungriga, och skolgångskostnader är inte att tänka på, säger Victor.
Kycklingfötter blir soppa
Vi följer med Flora Kambona till huset där hon bor. Flora har två egna barn som går i skola (9 och 10 år) och de andra två barnen är hennes systers barn som hon tog till sig efter att systern dött. Hennes man ströjobbar som hantlangare på byggen, men lönen är usel och osäker. Flora brukar köpa in hönshuvuden och hönsfötter som hon kokar soppa på. Soppan säljer hon till folk som ska ha mat billigt.
De två egna barnen går i skola, men längre än så kan familjen inte sträcka sig. Flora behöver hjälp för att kunna ta hand om också sin döda systers barn.
Sexåriga gatubarn
I centrum av Dodoma, finns den kategori av gatubarn som inte alls har något socialt skyddsnät. De har flytt hemifrån, eller saknar föräldrar. De är skygga i motsats till de som finns på gatorna i stadsdelen Swaswa.
Så fort projektet för att nå föräldralösa barn och gatubarn i Dodoma i Tanzania fick grönt ljus, gick Victor och Samwel ut på gatorna för att få kontakt.
– Barnen är från sex år uppåt och sover nära busstationen. Om vi kan bygga upp ett förtroende till några av barnen, så kommer vi att nå dem alla för de har i sin tur kontakt med andra barn i samma situation. Ibland pratar vi med dem och ibland kan vi ge dem mat, säger Samwel.
Förverkade vuxenpoäng
De här gatubarnen är på sin vakt och springer iväg så fort de misstänker att någon vuxen försöker ta fast dem. Det finns verkliga orsaker till att de driver omkring på gatorna i Dodoma.
”Pappa är elak”, säger ett av barnen. ”Mamma och pappa skilde sig och lämnade mig” säger en annan. Till detta läggs de allmänna, negativa attityderna i samhället, och det faktum att många barn blir kriminella och därför också riskerar att tas om hand av myndigheterna. Sammantaget kan man säga att för de här barnen är vuxna inget att lita på.
Dagens besök på stadens lokalbyrå får avrunda vår kontakt med den misär som grinat oss i ansiktet. Vi går in för att skriva namnet i gästboken. Runt bordet sitter två damer. In kommer en ung man som slänger sig ner på en stol. Dagens stora samtalsämne är genast på deras läppar. Det handlar om en familjetragik som timat helt nyligen, och ynglingen är den som sett allt hända:
– Mannen höll pojken hängande i fötterna och tänkte halshugga honom med pangan* när polisen kom. När polisen försökte ingripa högg han av honom hans ena hand med pangan. Sedan fortsatte han och högg polisen i huvudet flera gånger tills han dog.
– Varför försökte han döda barnet?
– Han hade fått veta att det inte var hans barn.
Utan kvinnan han bott med hade haft ihop det med en annan karl.
– Men det var väl inte barnets fel?
– Kvinnan hann fly men inte pojken, så vreden gick ut över pojken.
– Klarade sig pojken?
– Ja.
– Hur gick det med mannen själv?
– Han blev lynchad och dödad av folket där på stället.
Vad säger lagen om lynchning frågar jag i bilen då vi lämnar kontoret.
– Det är klart att myndigheterna ogillar det men ingen blir dömd för en sådan sak, säger Victor.
Det återstår mycket att göra i Dodoma. Vill du var med på ett litet hörn?
Läs mer om projektet här
Text och foto: Edward Holmberg
* Panga = machete