Kyrka-stat frågor ur minoritetskyrkligt perspektiv (publicerad på teologia.fi)
Religionsfriheten är en universell individuell rättighet. Vill man granska kyrka-statfrågorna i vårt eget land ur minoritetskyrkligt perspektiv är det därför naturligt att göra det med religionsfriheten som utgångspunkt. De statliga utredningarna på 1970- och 1980-talet resulterade inte i åtgärder som skulle ha lett till hållbara lösningar i kyrka-stat frågan, en konsekvent tillämpad religionsfrihet eller de religiösa samfundens likhet inför lag. Hit hörde olikheter i kyrkornas juridiska ställning, beskattningsfrågor, begravningsväsendet, religionsundervisningen, folkbokföringen, tystnadsplikten för att nämna några. Frikyrkorna påtalade regelbundet brister i lagstiftningen, utan att dock lyckas få någon ändring till stånd.
I början av 1990-talet aktualiserade president Koivisto kyrka-stat frågan och kyrklig beskattningsrätt. Inom EU diskuterades religionsfrihet i det moderna samhället. Avvecklingen av statskyrkosystemet i Sverige och arbetet med vårt lands nya grundlag ökade trycket på att se över kyrka-stat relationerna. Ekumeniska rådet blev samfundens samtalsplattform i kyrka-stat frågor och 1998 sände rådet ett konkret åtgärdsförslag till undervisningsministeriet. Detta medverkade till att ministeriet tillsatte en kommitté med uppgift att bereda ett förslag till ny religionsfrihetslag. Religionsfrihetslagen trädde i kraft 1.8.2003.
Följande presentation baserar sig på Ekumeniska rådet i Finlands dokumentation av den ekumeniska processen bakom förnyandet av religionsfrihetslagstiftningen.
Presidentens brandfackla
Trots flera statliga utredningar och betänkanden och trots att banden mellan kyrka och stat delvis lösts upp var situationen ännu i början på 1990-talet långt ifrån tillfredsställande. Så när president Mauno Koivisto våren 1991 i en intervju för tidningen Kotimaa tyckte att kyrkan kunde skiljas från staten och ifrågasatte kyrkans beskattningsrätt var det inte en dag för tidigt. Ärkebiskop John Vikström kommenterade och menade att samfundsbeskattningen kunde bli rättvisare. Frikyrkorna ställde sig positiva till presidentens utspel och hoppades på en öppning i kyrka-stat frågan. Tidningen Näköala – Utsikt konstaterade att religionsfrihet kvarstår på den ekumeniska agendan så länge den lutherska folkkyrkans juridiskt oklara offentligrättsliga ställning inte åtgärdats.
Ekumeniska rådet i Finland blev en naturlig samtalsplattform om de kyrkliga samfundens samhälleliga rättigheter. En viktig fråga för frikyrkorna var rätten att ha civiltjänstgörare, en rätt som beviljats den lutherska kyrkan. Rådet följde också med arbetet i justitieministeriets kommitté för grundrättigheter. Kommittén kritiserades för sin negativa tolkning av religionsfriheten, ”frihet från religion”, medan rådet ansåg att friheten till religionsutövning borde vara utgångspunkten i ett modernt samhälle.
En ny kyrkolag trädde i kraft 1994. Uppdelningen mellan kyrkolag, kyrkoordning och valordning medförde ökad självbestämmanderätt för lutherska kyrkan och en klarare rollfördelning mellan kyrka och statsmakt. Kyrkolagen innehöll också en mera flexibel tolkning av begravningspraxisen på rekommendation av Ekumeniska rådet. Den nya lagen gav också andra samfunds representanter rätt att sköta jordfästningen av medlemmar som tillhört den lutherska kyrkan men också varit medlemmar och haft sitt andliga hem i ett annat samfund, enligt den avlidnes och de anhörigas önskemål.
Minoriteternas rättigheter
År 1994 hölls ett seminarium om minoriteternas rättigheter där man konstaterade brister i religionsfrihetens tillämpning i vårt land. Lutherska kyrkan beskylldes för att inte tillräckligt ha främjat minoritetssamfundens rättigheter. Hela den problematik lyftes fram som främst frikyrkorna länge försökt få gehör för, frågor som kom att prägla samfundens strävan att förnya landets religionsfrihetslagstiftning.
Tematiken följdes upp vid rådets vårmöte som behandlade religionsfrihetsfrågan ur ett europeiskt perspektiv. Vid Europaforum i Helsingfors i september 1995 hölls viktiga anföranden om religionsfrihet, kyrka och stat. Finlands svenska frikyrkoråd efterlyste i en skrivelse till undervisningsministeriet i november en förnyelse av religionsfrihetslagen. Man hänvisade till den planerade upplösningen av statskyrkosystemet i Sverige och till synpunkter som Finska Frikyrkorådet anfört i ett brev till ministeriet året innan.
Ekumeniskt kyrka-stat arbete
Ekumeniska rådet tog tag i kyrka-stat frågan vid sitt höstmöte i oktober 1995. Undervisningsminister Olli-Pekka Heinonen betonade behovet av goda kontakter mellan kyrkorna och statsmakten. Assessor Gunnar Träskman efterlyste en reform av samfundsskatten, folkbokföringen, begravningsväsendet och religionsfrihetslagen mot bakgrund av den kyrka-stat reform som förbereddes i Sverige. Följande år tillsatte rådet en kyrka-stat arbetsgrupp för att kartlägga behovet av en ny religionsfrihetslag. Rådet följde också med 1997 års utredning om de ekonomiska relationerna mellan lutherska kyrkan och staten. Följande år sände arbetsgruppen en skrivelse till undervisningsministeriet om behovet av en ny religionsfrihetslagstiftning. Arbetsgruppens arbete avslutades då undervisningsministeriet i september 1998 tillsatte en kommitté för att bereda en ny religionsfrihetslag.
Kommitténs delbetänkande i oktober 1999 togs väl emot av kyrkorna, men fick också ta emot en hel del kritik och förbättringsförslag. Finlands nya grundlag som trädde i kraft 2000 påverkade också arbetet för en ny religionsfrihetslag i positiv riktning. Vid rådets möte i Kuopio 2001 konstaterade professor Juha Seppo att Ekumeniska rådet på ett betydande sätt medverkat till att förnyelseprocessen förts framåt. Efter ett långt och intensivt arbete trädde lagen i kraft 1.8.2003.
Förbättringar i religionsfriheten
Den nya religionsfrihetslagen medförde många positiva förändringar för de religiösa samfunden: positiv tolkning av religionsfriheten, ökat genomförande av grundläggande fri- och rättigheter, större likhet inför lag, ökad autonomi för religionssamfunden, behöriga religionslärare godkänns utan dispens oberoende av konfessionstillhörighet, inga begränsningar för samfund att inneha och förvärva fast egendom, ingen karenstid och smidigare övergång från ett religionssamfund till ett annat, ökad religiös självbestämmanderätt för minderåriga barn, fullständig likhet ifråga om ed och försäkran, överförande av religionsundervisningen till skollagstiftningen, från konfessionell undervisning till undervisning i egen religion, religionssamfunden förutsätts respektera grundläggande fri- och rättigheter, jämförelse med föreningslagen och samma registermyndighet som för föreningar och bolag eller patent- och registerstyrelsen, tillsättande av sakkunnig nämnd för registrering av nya religionssamfund. En ny begravningslag trädde i kraft 1.1.2004.
Fullständig jämlikhet mellan samfunden uppnåddes dock inte. Förslaget om ett årligt statsstöd enligt prövning till övriga registrerade religionssamfund godkändes inte heller, men togs upp senare. Barnens rättigheter nådde inte upp till samma nivå som i många andra länder. Lagstiftning som berör invandrare och civiltjänstgörare beaktades inte. Stadganden om juridiskt bindande tystnadsplikt för övriga samfund än folkkyrkorna saknas fortfarande.
Jan Edström