Juni 2015
Gästfrihet är att gå över gränser. Jesus rörde sig ofta i gränstrakterna för vad som ansågs vara tillåtet eller möjligt. Han lät sig ofta bjudas hem till människor. Det fick han ofta kritik för. Han umgicks ju med sådana som inte ansågs passa in. Men Jesus valde själv vilka han hälsade på.
Många av Jesu liknelser börjar eller slutar med en fest, ett gästabud. Jesus uppmuntrar dem han möter att visa gästfrihet och att vara generösa. Samtidigt kritiserar han dem som av olika orsaker eller svepskäl tackar nej till inbjudan till en fest. De utestänger sig själva från gemenskapen och sårar värdens gästfrihet.
Gästfrihet är att medvetet vägra dela in världen i ”vi” och ”de”, i vänner och fiender. En gästfri person visar ett äkta intresse för den andra, och låter inte det annorlunda bli ett hinder. Gästfriheten utmanar vår bekvämlighet och låter oss för en stund öppna oss och vårt hem för en annan.
Gästfriheten är inte något specifikt kristet. I många kulturer är gästfriheten ett genomgående drag. Men när gästfriheten utövas av kristna, blir den ett tydligt tecken på Guds fördomsfria kärlek till alla människor. Gästfrihet kommer inte automatiskt, det är något vi lär oss. Därför uppmanar Bibeln de troende att inte glömma bort att visa gästfrihet.
Vårt samhälle präglas mer och mer av individualism och ensamhet. De slutna grupperna blir allt fler. Allt fler invandrare och flyktingar bosätter sig i vårt land. Då är kyrkans uppdrag att gå över gränser och visa gästfrihet och generositet mot dem som längtar efter gemenskap och kärlek.
Gästfrihet är något vi får öva oss i. En förebild är den tidiga kristna församlingen. De troende samlades ofta i hemmen för att fira gudstjänst och äta tillsammans. De var ingen homogen grupp, utan både judar och greker, slavar och fria, män och kvinnor, unga och gamla. Men alla var de ett, förenade i Jesus Kristus.
Jani Edström