Moral är handling

April 2016
Panamaläckans avslöjanden om hur många rika gömmer sina tillgångar i skatteparadis har bekräftar det vi redan vet. Allt färre äger allt mer av jordens tillgångar. År 2010 ägde 388 personer lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning, idag består denna grupp av en busslast på 62 personer. Jämfört med dessa är Panamaoffren småsparare, de är rika men inte rikast. Men det är som inom idrotten, endast de som avslöjas riskerar mista sina medaljer. De andra kan fortsätta, de har ju inte gjort något fel, de har inte åkt fast. Och om de åkt fast har de sällan straffats eftersom de är rika och för dem gäller andra regler.
Politiker och beslutsfattare behöver gå från ord till handling när det gäller åtgärderna mot skatteflykt. Bara från EU försvinner uppskattningsvis 1000 miljarder euro varje år till skatteparadis. Tänk på vilken allmännytta bara en bråkdel av denna summa skulle åstadkomma i vårt land, för utbildningen, ensamförsörjare, ungdomsarbetslösheten.
Moral är mer än ord, moral är handling. Men ord och handling stämmer inte alltid överens inom politiken. Många beslutsfattare, som vårt lands finansminister, säger sig nu vilja motarbeta skatteflykten. Men orden har inte täckning i den politik som bedrivs. Detsamma gäller statsministerns vädjan till de rika att delta i det samhälleliga spartalkot – frivilligt. Ett av problemet är att många samhällsbärare själva deltagit i skatteflykten eller låter sig styras av stora ekonomiska intressen.
Ärkebiskop Kari Mäkinen som själv tillhör de rikare i vårt land säger sig mer än gärna delta i spartalkot, men genom beskattning. Uttalandet visar att den realistiska människosyn som den kristna tron står för kan vara till nytta också för den ekonomiska lagstiftningen. Människan är inte god, utan spelplan mellan onda och goda viljor, där det onda alltför ofta vinner. Därför behövs moraliska och rättvisa lagar vars syfte är att förhindra – eller åtminstone minimera – orättvisor.
Redan Jesus var på kant med de rika som levde i sin egen värld utan att bry sig om de fattiga runtomkring. Berättelsen om den rike mannen och Lasarus visar tydligt att Jesus anser att en människa har rätt att leva på mera än smulorna från de rikas bord. En människa har rätt att bli sedd och hörd. Men när ingen annan skötte om tiggaren kom i alla fall de föraktade hundarna och slickade hans sår rena. Den fattige har ett namn, Lasaros, medan den rike mannen är anonym. Numera är det ofta tvärtom, medierna ser till att vi känner de rika och berömda vid namn, men de fattiga är en namnlös anonym skara tills vi möter någon av dem ansikte mot ansikte. Då kan vi inte längre värja oss.
I berättelsen dör både den fattige Lasarus och den rike mannen. Och som så ofta när det gäller Jesus berättelser och Guds sätt att skriva historia blir rollerna ombytta. Den fattige kompenseras för allt han fått lida och den rike mannen får utstå svåra plågor. Ingenting kan förändra detta faktum. Den rike har fått ut allt medan han levde, medan Lasaros såg på. Nu ber den rike mannen att Lasaros ska väta hans tunga och lindra hans plåga. Han vill också att någon ska varna hans släktingar för vad som kan hända den som bara lever för sig själv.
Jesus lyssnare ryser av skadeglädje när de identifiera sig med Lasaros. Det gör väl de flesta av oss tills vi inser att vi trots allt inte är Lasaros, utan den namnlöse rike mannen. Vad gör vi med den insikten?
Jani Edström