I Guyana är förhållandena många gånger hårda och för att få bukt med fattigdom och misär krävs utbildning. Därför finns det många barn som är ivriga på att få gå i de efterskolor som Missionskyrkan i Finland är med och bygger upp i både Mocha Arcadia och Kwakwani i Guyana.
Foto: Bjarne Rönnqvist.
Sången är intensiv, glad och högljudd när vi kliver in det lilla huset där den nystartade efterskolan började sin verksamhet hösten 2015 en halvtimmes bilresa från huvudstaden Georgetown, i samhället Mocha Arcadia. De cirka 30 skoleleverna sjunger med glädje och övertygelse ”I know who I am” (Jag vet vem jag är) vilket inte är något dålig förutsättning för att stärka självförtroendet hos en ung människa i fattiga förhållanden. Och det här är barn som vill ha stöd i sin vanliga skolgång med extra undervisning i matematik, modersmål och läsning och skrivning – och det får man här. De flesta är medvetna om vad utbildning betyder för framtiden och för kunna att bryta sig loss från generationer av fattigdom och misär.
Den som drar igång eftermiddagsprogrammet är Sharon Steward. Sharon tar kommandot med tydlig auktoritet som gör att barnen får fokus. På väggen finns en svart tavla där en färdig klocka finns ritad. Idag är temat Tiden.
Foto: Bjarne Rönnqvist.
Vid bordet bredvid finns en annan grupp som har fullt med lappar i en kaotisk röra på bordet. Ur kaoset identifierar man ord och bilder som hör samman och plockar ihop ord till meningar. Läs- och skrivsvårigheterna är ännu ganska stora i Guyana och med en efterskola kan man få bättre stöd.
Själva huset i Mocka är däremot ingen skönhet men har ändå en viss charm. Nu ska huset renoveras och få ändamålsenliga lokaliteter för verksamheten.
Efter fem timmar på dammiga och gropiga vägar in i djungelområdet söderut blir det plötsligt stopp. Vi möts av floden Berbice och på andra sidan finns byn Kwakwani. Nu ska vi bara över med bil och passagerare. Bilfärjan är minst sagt imponerande. För att komma på pontonen lägger föraren ut två plankor som bilen kör upp på. En separat båt med utombordare drar sen ”färjan” över den vackra dimmiga floden. Pittoreskt, kan man väl säga, och vi får dessutom veta att floden är full av pirayor. Sen ska förstås plankorna ut igen när man strandar på andra sidan.
Kwakwani är en lugn och fredlig djungelby med varma människor. Det kanske mera kan betraktas som en liten stad med omkring 7000 invånare som till stora delar lever på gruvindustrin som bryter bauxit i området samt den näring floden kan ge. Där finns också en av Full Gospel Fellowships församlingar som har varit med och byggt upp ett socialt center med stöd för utvecklingssamarbete från Finland. Projektet som år 2016 fick stöd för sista året inleddes 2011 och idag finns en ståtlig tvåvåningsbyggnad uppförd bredvid kyrkan.
Också här finns en efterskola där man får stöd i engelska, matematik och läsning och skrivning.
Vid centret i Kwakwani har man också mera planer. Där finns utrymmen och utrustning för bl.a. sömnad, data och hushåll. Gruvbolaget har donerat ett tiotal datorer för undervisning i datakunskap och undervisningsköket står snart klart att börja användas. Den stora utmaningen är bara att få kompetenta lärare till olika kurser. Speciellt inom datateknologi stannar inte duktigt folk någon längre tid, det finns helt enkelt inte arbete på samma sätt som utbudet i huvudstaden Georgetown och avlägsna områden dräneras på kompetens.
Varje socialt center är uppbyggd kring samma idé, nämligen att stöda och stärka den fattiga befolkningen och främst då barn och kvinnor som är mera utsatta i samhället. Det görs på olika sätt i de fem center som byggts eller är under uppbyggnad på olika platser i landet men stödundervisning och yrkeskurser är det vanligaste. Förutom det finns också hälsoprojekt och samtalsstöd samt dagvård på några platser så att kvinnorna lättare ska kunna komma ut i arbetslivet. Många yrkeskurser är också inriktade på kvinnor som en hjälp för dem att skaffa sig ett hantverk som kan ge lite extra inkomst till familjen.
Dags att säga farväl till Kwakwani. Returen är förstås densamma men i omvänd ordning. Floden, pirayor, plankor, dammet och väggroparna men det som är skiljer sig är de intryck man har med sig från att ha mött barnen och ledarna på centren – ögon och ansikten som hoppas på framtiden, som vet vilka de är och vill bli, som vill vara med och utvecklas, påverkas och förändras för att någon gång i framtiden kanske kunna göra något liknande för andra. Det är det hoppet du och jag kan vara med och stöda och förverkliga.
Bjarne Rönnqvist
Läs mer om Missionskyrkans i Finland projekt i Guyana HÄR.