Vi behöver kunna tala om det onda. Problemet är att vi inte alltid vet vad vi talar om eller hur vi ska göra det. Är det kanske därför som helandepredikanter ofta upplevs så obekväma?
Det är bra att gå till källorna. Så nu har jag lyssnat på helandepredikanten Pirkko Jalovaaras tal i Berghälls kyrka nyligen, det tal som uppmärksammades i tv- programmet MOT och som gett upphov till många kommentarer i pressen.
Ett tal är inte bara text. Ett tal är också kontext och kommunikation. Vad menar och säger talaren och hur uppfattas talet av de som lyssnar? Vad är lyssnarens behov och förhandsuppfattning, vilken stämning råder det på mötet?
MOT lyckades effektivt demonisera Pirkko Jalovaara. När hon talade om mediciner som ett sätt för den onde att få makt över människan handlade det (som jag uppfattade det) om långvarigt och osunt beroende, om att mediciner som i början varit avsedda att bota och lindra blir en del av problematiken och sjukdomsbilden. Problematiskt blev det när Jalovaara ensidigt antydde att läkemedel och sjukdomsbeteenden kan vara orsaker och inkörsportar för det onda i en människas liv. Läkemedel sätts i allmänhet in för att bota eller lindra och olika sjukdomsbeteenden kan vara symptom på något ännu mera djupgående. Däremot kan läkemedel bli ett självändamål (missbruk) eller en alltför enkel utväg (ingen tid för diagnos). Här kunde MOT ha anknutit till ett av sina tidigare program om neddrogningen av åldringar på långvården.
Jalovaara talade i en kyrka för en del av kyrkan, dvs. för troende människor som rimligtvis är vana att inkludera det bibliska språkbruket och en andlig verklighet i sin livsuppfattning. För denna grupp känns det inte främmande att tänka på livet som en kamp mellan det onda och det goda, och där det goda och det onda personifieras av Gud respektive djävulen.
För någon som lyssnar till detta tal med ett utanförperspektiv kan det kännas både främmande och skrämmande. För en troende kan det handla om ”trons modersmål”, ett språk som används när den upplevda verkligheten inte kan beskrivas på något annat sätt. Liksom konsten och musiken, ger det religiösa språket, ”stororden”, oss viktiga verktyg att möta och förstå livet och den verklighet vi lever i (intuitivt om än inte alltid intellektuellt)
Genom att portförbjuda Jalovaara riskerar (den lutherska) kyrkan att marginalisera en rörelse och människor som ser förbön som en viktig och naturlig del av livet som kristen. Marginalisering kan leda till sekteristiska drag om öppenhet, dialog och andra naturliga kontrollmekanismer sätts ur spel.
Vi behöver fundera på vad vi menar med demoner, satan, det onda, besättelse. Att förneka det ondas existens är knappast en framkomlig väg, inte heller att överbetona det ondas realitet eller makt. Gamla kyrkmålningar med svansprydda djävlar och hollywoodfilmer med onda, övernaturliga inslag bidrar med ett ganska begränsat perspektiv på ondskans mekanismer.
Liksom kärleken (som inte kan vägas och mätas, men vars uttryck vi känner igen) tar sig ondskan många olika uttryck och upplevs olika av olika människor. Så när jag läser om att tv-pastorn Pat Robertson fick frågan om hur man kan avdemonisera second-hand tröjor från Asien så går mina tankar istället till de demoniska (marknads)krafter som tvingar unga människor i Asien att sitta instängda i svettiga fabriker för en slavlön, som frestar mig som konsument att tänka ”bästa kvalitet för lägsta pris, nu, genast”, som frestar mig att tro att mitt värde ligger i vad jag har och inte i vem jag är.
Att samlas till bön och förbön fyller ett behov hos många människor, ett behov som tydligen inte alltid tillgodogörs i söndagens gudstjänst. Hur kan gudstjänsten inom de ramar som finns bli mera ”bedjande”, en gudstjänst där vi som troende tillsammans utför vårt uppdrag att be för världen, mänskligheten – och varandra?
Jani